Har tänkt på att man kan få en bild av mig här att allt är tipptopp och guld och gröna skogar. Jämt. Så är det förstås inte, jag - precis som alla andra varelser, mår ’skit, piss och helvete’ ibland. Men det är så svårt att öppna upp och skriva allt det där man tänker. Kanske för att när man skriver på tangentbord hinner man stanna upp och formulera om meningar och då tappas all känsla på vägen. Jag vill inte ha en blogg där det bara skrivs om fina saker, gulliga filmer och sockersött puttinutt. Det blir så falskt då. Men jag gör det för att jag inte kan skriva om hemska grejer.
Men sanningen är ju den att jag mådde riktigt, riktigt dåligt under hela högstadiet. Att jag i sjuan gick hem och grät varje dag för att jag kände mig så ensam i min klass och inte hade någon att vara med som jag tyckte om. Men av den tiden syns inget i mina dagböcker. Jag har ingen aning om varför heller. Men jag minns alla känslor från högstadiet som ärr i magen. De sitter så djupt karvade. Och även om jag har fått det bättre nu och har hittat mig själv, och bara är med fina människor som får mig att skratta, är det bara för den där människan att skrapa lite på ytan och jag är 13 igen. Den där människan som jag hatar och har hatat den sjuan. Annars är jag inte en person som direkt hatar någon, ser det som något rätt extremt. Men i det här fallet kan jag inte låta bli. Hon har gjort mig så fruktansvärt illa, även om det inte handlade om slag, hade hennes isande blickar precis samma effekt som ett slag i magen. Att jag varje gång fick en sån där hård blick, som fick magen att knyta sig i rent självförsvar eller hörde ett skämt som gick ut på min bekostnad (men det var ju bara ett skämt, herregud, det kan du väl inte bli sur för?) kändes det precis som i sagan där de snittar upp vargens mage och fyller med sten. Allt blev plötsligt så oerhört tungt så jag knappt kunde stå upprätt. Jag önskade att stenarnas inbillade vikt skulle få golvet att ge vika och låta mig kunna sjunka igenom det. Ville hamna där under det diskret fläckade stengolvet i högstadiebyggnaden och ligga där och bara vara. Bara ligga i fosterställning med armarna runt benen och bara, bara vara.
Jag längtade hela tiden efter att få börja gymnasiet. Så man fick börja om på nytt och lära känna helt nya människor som hade lite mer innanför pannbenet än de i min gamla klass, som snackade skit om den som för stunden var på toa. Jag längtade så mycket och redan när jag såg Globalas monter på gymnasiemässan kändes det bra. Jag slutade nian utan större firande. Jag ville inte dra ut på det mer än nödvändigt. Efter skolbalen var tunnelöppningen stor och ljuset bländande. Jag hade klarat det! Nu var helvetet över och förändringen att vänta på. Ett sommarlov bara, och på andra sidan låg GYMNASIET. Det var tur att jag kom in på Globala. Jag ville inte gå någon annanstans. Jag kan inte säga att jag hade några låga förväntningar. Tvärtom var de skyhöga. Men det höll. Jag var så rysligt stolt över min nya skola och klass som någon kunde bli. Njöt av att vi var en flummig skola som döpte sitt klassrum till Kenny Starfighter, som satt i skräddarställning på skolfotot, där folk klädde sig hur som helst och där isblickar hade bytts ut till varma ögon och stora hjärtan. Där har jag nu vuxit till mig under tre fina år. Målat fiskar och ätit veggomat, fotat i korridoren och gjort konstiga filmer som kallats skolarbete. Kramats, dansat lindy hop-steg, sett hustaken och framtiden som kommer närmare. Min finaste tid känns nu som om den håller på att dö ut. Det gäller helt enkelt att fånga alla dagar och suga på karamellen.
Avslutar med detta
Ars longa, vita brevis
Som betyder ”konsten är lång, livet kort”. Det tycker jag summerar det hela på ett bra sätt.
Igår ringde Elle för att berätta något som kom mitt mostershjärta att slå några extraslag av lycka! Sebastian fick en hemmagjord pekbok i julklapp med vykort på blommor, ankor, hästar, ballonger och annat. Men också bilder på sig själv och hans morfar, mormor och moster så han kan komma ihåg oss.
Och igår när de hade tittat i den hade han blivit jätteglad när bilden på mig kom upp och hade börjat "prata" med bilden och vinka. När han blir glad brukar han utropa massa glada små ord, som ingen utom han själv förstår. Sen hade han böjt sig fram och pussat* bilden! Bilden på mig!! Mjii (* Pussa betyder i Sebastians fall att gapande trycka munnen mot den/ det man vill pussa!)
Så sött och så himlastormande glad jag blev! Han är mitt lilla skrutt som jag tycker så mycket så mycket om och vill skydda från alla onda oknytt. Och istället visa alla mina smultronställen. Vill att han ska se mig som en som finns där, oavsett om man är 11 månader och lite orolig för om man verkligen vågar gå ut till badrummet själv, eller senare när han är stor.
Jag har kommit på att Stop motions är faktiskt himla fina. De är så enkla men lysande i alla fall och någon gång måste jag göra någon Stop motion har jag bestämt. Utbudet på YT var inte det bästa man skådat - det fanns knappt något alls, men de här 2 är bra ändå. Det finns så många andra jag vill visa, men kruxet är att de inte går att lägga in här.
Annars har min dag bestått av läskigt sprutbesök men där följderna blir fantastiska, en massa snytande, en hel miljon onysta nysar som faktiskt är asjobbigt då det kliar som tusan och hela kroppen är beredd på att nysa och jag tittar in i alla starka lampor som finns men allt som händer är att jag får ont i ögonen och nysen förblir onyst (jobbigt!!), nya hårrosetter, "Mrs Dalloway" som jag kommer underfund med titt som tätt att den är bra, rutiga strumpbyxor som påminner om gamla cirkusar och The imaginarium of doktor Parnassus på visst sätt... och en hel annat. Som pricken över i blir det marängsviss med hallon nu!
Hej! Vet inte hur jag fick reda på det, men det måste varit att jag läste det i någon tidning som jag fick reda på vad The Uniform Project var för något. Det går ut på att en tjej ska klä sig med samma klänning i ett helt år, men får aldrig se likadan ut två gånger. Hon får alltså med hjälp av accessoarer ändra stil, och vissa av accessoarerna är det vanligt folk som har donerat. Överlag är det hon har på sig mestadels second hand - grejer.
Och alltså, som att förtydliga, hon har sju stycken likadana klänningar så att hon kan tvätta dem ibland. Hon måste inte gå runt i en enda klänning i ett år.
Jag tycker det är så tufft att någon (några) gör något sånt här. Varje dag - en ny stil. Och dessutom är det en årslång insamling till Akanksha Foundation, som arbetar för att barn i Indiens slum ska kunna gå i skolan och få bra skolmaterial. Hon själv växte upp och gick i skolan i Indien där skoluniformen var obligatorisk. Man fick hitta på sätt att göra om sin skoluniform till att bli mer personlig, precis det som The Uniform Project går ut på.
Projektet började 1 maj 2009 och varje dag dyker en ny bild upp på hemsidan, tills projektet tar slut 1 maj 2010. Genom att titta på alla outfitsen blir man oerhört inspirerad till att utveckla sin egen stil och vad man kan göra med så enkla medel. Om man inte visste att hon har samma klänning varje dag, skulle man nog inte ens se den på vissa bilder bland de på hemsidan.
Det sprittande pirret som bygger bo i magtrakten efter man har dansat klart och sitter i en av de djupt röda sofforna och dricker hallonsoda. Hur allt plötsligt känns alldeles fantastiskt fint och jag upptäcker mig själv sitta och le okontrollerat. Jag är aldrig så glad som då. Jag kan kyssa hela världen. I princip. Så hög på endorfiner att allt är underbart kul och man kramar sin vän tusen gånger på olika sätt ute på gatan. Allt har som förvandlats till finaste material och sort.
Dansade Lindy hop igår på Chicago. Banne mej något av det roligaste jag gjort för att precis alla var så himla glada och ingen skämdes om de inte kunde utan bara log och försökte igen.
Lillen har fått fyra små tänder nu. Blir förvånad över hur stor han är. Fast han ser så liten ut. Fortfarande många tomma tandrader men. Det ser inte lika tomt ut längre. Har ett fasligt humör. Den lille. Hör i en lur. På bekymrande rammel och lekar som inte blev som han tänkt. Lådor som försöker sluka små barnpekfingrar. Att blåsa med ballongkinder i fel ände av flöjten. Mest sånt. Inget som håller längre än två minuter. Tittade på sommarfilm av Lindgren idag och har läst jättemånga metaforer med vatten. Slumrat tröttrött i ett duntäcke. Drömmer om Burton-film och pojkvän i sommarhus.
En dag när Nalle Puh inte hade något annat att göra, tänkte han, att han skulle göra något, och så gick han till Nasses hus för att se vad Nasse gjorde. Det snöade ännu, när han pulsade fram på den vita skogsvägen, och han väntade sig att finna Nasse i färd med att värma sina tår framför brasan, men till sin förvåning såg han att dörren stod öppen, och ju mer han tittade in, desto mera var Nasse ute. - Han har gått ut, sa Puh sorgset. Det är just vad han har. Han är inte hemma. Jag måste ta mig en rask funderingspromenad. Så förargligt! Men så tänkte han att det var bäst att knacka på dörren först för att vara alldeles säker... och medan han väntade på att Nasse inte skulle svara hoppade han upp och ned för att hålla sig varm, och då kom han plötsligt på ett gnol, ett sånt där som man hoppfullt-sjunger-för-andra.
Snön vräker ner (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) det snöar. Och nästa vår (tiddelipom) om bra det går (tiddelipom) i mina tår (tiddelipom) det töar.
Tolka det hur som ni vill. Bra. Dåligt. Ingenting. Allting. Gud, vad jag jämt skriver så konstiga saker på den här bloggen. Men när jag ska skriva något viktigt blir det oftast jätteargt eller jätteglatt på fel sätt. Så då slutar det alltid med att jag skriver något knäppt bara. Jag skulle vilja skriva på ett schyst sätt även på datorn och inte bara på papper i gömda dagböcker. Det kanske blir så någon dag. den som lever får se. Och jag anar ugglor i mossen.
Bilden är inte alls min, utan kommer från ToveLisa. Väldigt värt ett besök skulle jag vilja säga, hennes bilder är rent fantastiska. Jag skulle vilja tapetsera in mitt rum med dem. Små underfundiga gamla uttryck som ingen riktigt vet var de kom ifrån gillar jag. De har ofta ingen som helst verklig koppling. Jag menar, har någon någon gång sett en uggla i mossan? :)
Jag är ingen spelmänniska vad det gäller tv-/dataspel, men jag har funnit ett spel som heter Samorost. Det är nog det finaste spelet enligt mina ögon och handlar om en liten alv som ska rädda sin hund som blivit bortrövad av utomjordingar. Alla miljöerna är oerhört fint och detaljerat gjorda. Det är gjort med en blandning av riktiga bilder och tecknade som ändå ser helt äkta ut! Man börjar på en liten mossklädd planet och där får man klicka runt lite och se vad som händer. Sen får man klura ut hur man ska göra för att den lilla alven ska kunna ta sig vidare. Det är ett lugnt spel till farten, men allt det fina i varje miljö kräver att man tittar lite extra länge och det är helt suveränt :)
Så här ser det ut:
Och nu kommer en uppföljare som heter Machinarium. Ett spel som är lite som Wall-e fast som spel. Visst låter det magnifikt? :) Där är man en robot som letar efter sin borttappade robotfru. Den lilla roboten är en gullig en, och alla miljöer känns som en fantastisk film! Man lever sig verkligen in i världarna.
För att spela genast - klicka bara på namnen för att spela demo-versionerna.
hej. Det är söndag med mulet väder och oktober. Och jag undrar hur många söndagar jag inte har suttit här i sängen med datorn i knät och skrivit och skrivit. Alltid olika rapporter, seminarium och uppsatser. Jag känner verkligen att jag måste tvinga fram ord och dra fram meningar till knapparna på datorns tangentbord. Hur många ord har jag inte skrivit till samma liknande arbeten i skolan. Även fast alla arbeten ser likadana ut blir jag aldrig van vid att tvinga fram ord som inte är mina egna. Kan aldrig lärarna få oss att göra något annat än att skriva sida upp och sida ner om sånt som enligt läroplanen är viktigt och som enligt Globala gymnasiet är globalt och viktigt. Men är det kul och givande? Nej. Fråga eleverna som tvingas göra allt. Det är fan inte givande eller lärande. Bara ångestframkallande och tidskrävande i jakten på ordet som ger mig ett medelbetyg att vara stolt över. Allt beror på texten jag tvingar fram. Bokstäver utan fantasi är bara hemska. Jag vill skriva sagor om troll och älvor istället. Spinna trådar i huvudet innan all fantasitråd tar slut. Fantasin kommer vara fridlyst i framtiden tror jag. Men alla kommer ha ett enormt överflöd på dator-anonyma bokstäver på tre tusen mil datorpapper.
