12 236 417 kronor är minsann ingen liten kaffepeng
Jag ringer mina bröder
Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.
Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).
Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.
Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.
Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om ”dom” är idioter. (paus) Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.
Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till i går. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater i stället för internet och skampåle i stället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.
Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.
Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.
Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.
Musikhjälpen
En mycket bra grej som pågår alldeles nu nu nu, är Musikhjälpen. Det går ut på att tre programledare stängs in i en enorm glaslåda på ett torg i någon stad (i år är det på Gustav Adolfs torg i Malmö) och sänder radio dygnet runt. De sitter där i hela sex dagar och sänder liveradio och tv. Det hela går sen ut på att samla in pengar som går till en bra sak, och det här året är det bidrag för att stoppa handeln med barn. Lyssnarna och tittarna får önska låtar mot att de skänker ett bidrag.
Många kända personligheter kommer förbi och skänker grejer eller tjänster som det blir aktion på, och självklart går alla pengar till att motarbeta handel med barn. Till exempel kan man buda på gitarrlektioner med Theodor Jensen, en kappa designad av Daniel Adams-Ray, Mark Levenggods signerade inlästa Muminbox eller Salem Al Fakirs boxarrock från Melodifestivalen som jag själv är lite sugen på att buda hem! ^^ Muminboxen vore I och för sig också riktigt mysigt att ha och lyssna på tillsammans med ett täcke och en skål julgodis i soffan.
Programledarna är Martina Thun, Jason Diakité (Timbuktu) & Nour El-Refai! Eftersom de sänder dygnet runt i sex dagar har man ingen tid att passa, man kan sätta på radion på P3 när som man själv vill och höra bra musik och kloka åsikter.
Du kan själv önska en låt och hjälpa till. Skicka 50, 100, eller 200 följt av artist och låt och skicka till 72999, då skänker du alltså 50, 100 eller 200 pix för en riktigt fin och hjälpande julklapp!
Julkalendern 1997: Pelle Svanslös
Jag bjussar på en del av första avsnittet, varsegoda.Kramen
Go Lucia, ni alla fina!
Om böcker
Jag har en stor passion. Böcker. Det är en passion jag är säker att jag alltid kommer att ha. Det är något magiskt med böcker tycker jag. Jag fascineras över att så många olika böcker och historier, karaktärer och miljöer, kan uppstå med enbart 29 olika bokstäver till hjälp. För alla (svenska) författare har bara använt sig av de få små medel som egentligen alla människor har: 29 bokstäver, en himla massa fantasi och en del fakta. Med det menar jag inte att förminska författaryrket, utan bara att jubla över vilka möjligheter som finns för i stort sett alla att skriva en bra historia. Det skulle alltså i princip kunna ha varit jag som skrev Barnen i Bullerbyn, Processen eller Odysséen (hurstavarman?). I princip alltså.
Böcker kommer nog finnas i alla tider tror jag. Trots internet och alla tekniska nymodigheter som finns idag, finns ju böckerna kvar. Så även i framtiden hoppas jag. Även det är något magiskt med böcker, att de finns kvar och går att ta del av i vilken tid man än lever i. Tänk bara på VHS-filmer som inte går att se om du har en nyare filmvisningsapparat. En bok däremot kan du läsa i framtiden hur än tekniken utvecklas. Visserligen förändras och förnyas språket med tiden, men det är ändå fullt möjligt att läsa en flera hundra år gammal bok. Precis så är det också med musik och konst, vilket är ett argument för mina teorier att man precis som att skriva böcker även kommer göra musik och konst långt in i framtiden.
Jag är väldigt fascinerad över det svenska språket rent generellt. Jag tycker om hur olika författare färgar språket efter deras personlighet. Vissa gör nya ord om de som redan finns inte räcker till. Jonas Hassen Khemiri gör ofta så. Han har kommit på ord som "halmhattande bönder" och "tankesultan". Något jag tycker är helt genialiskt. Klart man ska göra nya ord när man känner att de gamla inte räcker till. Hans samling av nypåkomna ord har kallats för "Khemiriska" som vore de ett eget språk! Himla skoj ju.
Jag gillar författare som leker med språket. Förutom JHK gillar jag Haruki Murakami och förstås No 1 Lennart Hellsing. Lars Winnerbäck är en annan jag tycker får till det väldigt bra i sina texter (Han är förvisso låtskrivare, men det är ju en textmakare bara av en annan kategori). Det är fint med folk som kan beskriva en känsla så att man som läsare förstår precis hur det kändes, utan att själv ha varit med om det i verkligheten. Kanske ser jag upp till folk som har den talangen, just för att jag själv är usel på att beskriva saker så att folk förstår.
Jag kan hålla på i oändlighet att skriva om böcker, det är verkligen ett stort intresse i mitt liv. Men någonstans måste jag sätta punkt. Allt det där om hur betydelsefullt ett fint bokomslag är för att jag ens ska plocka upp boken, om hur det nästan nästan kan vattnas i munnen när jag går in i en bokhandel, om mina egna påhittade nya ord, om min favoritbok och massa mer, får vi helt enkelt ta en annan gång. Nu sätter jag punkt. Pjuh!
Nu har helgen vecka 48 tagit slut
Pärlans kolakokeri
1 december
