Lillen har fått fyra små tänder nu. Blir förvånad över hur stor han är. Fast han ser så liten ut. Fortfarande många tomma tandrader men. Det ser inte lika tomt ut längre. Har ett fasligt humör. Den lille. Hör i en lur. På bekymrande rammel och lekar som inte blev som han tänkt. Lådor som försöker sluka små barnpekfingrar. Att blåsa med ballongkinder i fel ände av flöjten. Mest sånt. Inget som håller längre än två minuter. Tittade på sommarfilm av Lindgren idag och har läst jättemånga metaforer med vatten. Slumrat tröttrött i ett duntäcke. Drömmer om Burton-film och pojkvän i sommarhus.
En dag när Nalle Puh inte hade något annat att göra, tänkte han, att han skulle göra något, och så gick han till Nasses hus för att se vad Nasse gjorde. Det snöade ännu, när han pulsade fram på den vita skogsvägen, och han väntade sig att finna Nasse i färd med att värma sina tår framför brasan, men till sin förvåning såg han att dörren stod öppen, och ju mer han tittade in, desto mera var Nasse ute. - Han har gått ut, sa Puh sorgset. Det är just vad han har. Han är inte hemma. Jag måste ta mig en rask funderingspromenad. Så förargligt! Men så tänkte han att det var bäst att knacka på dörren först för att vara alldeles säker... och medan han väntade på att Nasse inte skulle svara hoppade han upp och ned för att hålla sig varm, och då kom han plötsligt på ett gnol, ett sånt där som man hoppfullt-sjunger-för-andra.
Snön vräker ner (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) det snöar. Och nästa vår (tiddelipom) om bra det går (tiddelipom) i mina tår (tiddelipom) det töar.
Tolka det hur som ni vill. Bra. Dåligt. Ingenting. Allting. Gud, vad jag jämt skriver så konstiga saker på den här bloggen. Men när jag ska skriva något viktigt blir det oftast jätteargt eller jätteglatt på fel sätt. Så då slutar det alltid med att jag skriver något knäppt bara. Jag skulle vilja skriva på ett schyst sätt även på datorn och inte bara på papper i gömda dagböcker. Det kanske blir så någon dag. den som lever får se. Och jag anar ugglor i mossen.
Bilden är inte alls min, utan kommer från ToveLisa. Väldigt värt ett besök skulle jag vilja säga, hennes bilder är rent fantastiska. Jag skulle vilja tapetsera in mitt rum med dem. Små underfundiga gamla uttryck som ingen riktigt vet var de kom ifrån gillar jag. De har ofta ingen som helst verklig koppling. Jag menar, har någon någon gång sett en uggla i mossan? :)
Om få timmar befinner jag mig på Cirkus med en fin vän i handen och Regina Spektor i blickfånget! Kan ni förstå vad härligt?? All hets som trycker på mitt pannben får nog vila ett tag, för musik lyssnar man på med hela kroppen och främst huvudet (Nä öronen pucko, det är ju öronen man lyssnar med. Kanske ni säger. Men hallå, svarar jag, för att man ska uppfatta ljudet måste hjärnan ta in det och bearbeta och skicka signaler kors och tvärs tills man hör det. Så hjärnan lyssnar man mest med. Maha) Det kommer bli skönt att få ett uppehåll i det konsekventa trycket i huvudet. Att bara få göra något som känns värdefullt för en gångs skull. Att få ha rosor på kinderna för att man blir så exalterad. Helt och fullt utan något som helst bedömning på hur bra man gjorde i från sig.
