You & me Bob

1. Den är lagom kort så att man kan vara barbent utan att känna sig naken
2. Kjolen är helt underbar och lite "vippig"
3. Den är utan band - som jag aldrig vågat ha men drömt om att ha för det är så fint
4. Om man nu tröttnar eller känner sig bar utan axelband så fick man med ett par axelband så man kan ha den hursom
5. DEN ÄR PRICKIG

Vilken jävla skitmorgon det var. Hur jag hela natten hade drömt att det pågick ett krig och jag var mitt ibland det. Den tydligaste bilden av det sjuka krig som pågick, är bilden av en liten svarthårig pojke, klädd i färgglada shorts och med armarna bakbundna. Han ställdes i en uppritad fyrkant i sanden, med en man som satt bakom honom på en pall och höll i hans händer så att han inte skulle springa iväg. Framför pojken stog en gigantisk svart tupp, kanske strax under två meter hög. De svarta fjädrarna blänkte i solen och såg glansigt feta ut. Jag vet inte var jag stog i drömmen, men någonstans en bit ifrån och tittade på. Min snabbaste tanke just då var att pojken ändå skulle klara det rätt bra, det värsta vore om fågeln pickade ut ögonen, men det skulle inte hända om pojken bara vände ner huvudet. Men så såg jag den tjocka boken som låg på marken. Den såg ut som en en meter lång och trettio centimeter hög Bibel eller så, gulnade blad och full med krylliska tecken. Den låg där av bara en anledning. Och den anledningen var just den jag fasats över - att pojken skulle tvingas läsa ur boken och då hålla ögonen öppna. Allt för att den gigantiska svarta tuppen skulle kunna picka ut pojkens ögon. Då vände jag mig om för att inte se mer.

Det var så läskigt, för i drömmen var det ett krig som bara var ondskefullt och alla människor bara utförde elaka handlingar. Ingen fattade varför.

Efter att ha varit i krig hela natten vaknade jag utpumpad och svettig. Drömmen kändes så levande, och när jag vaknade andades jag ut av lättnad över att det bara varit en dröm - innan jag kom på det känslomässiga krig i mitt hus. Rena barnleken jämfört med kriget jag varit i, men det handlar om min framtid och vad man ska göra av sitt liv där mina föräldrar gärna ser att jag lever deras liv som de levde som 19-åringar, medan de också säger att de är oroliga för min framtid. Inget kul att vakna upp i. Verkligen ut ur askan in i elden.

Släpade mig iväg till skolan. Var verkligen inte en rolig syn. Stirrade mest på samma punkt och var en lådverision av mig. Eller mer aom ett fryst fiskblock. Stel, kall, död blick. Men allt medan som dagen gick blev blocket lite mjukare. Vilken kass metafor. Fast inte helt fel. För att vara bland människor som bara var där, att ha lektion som man inte behövde prestera något på var susen. Trampa runt i skolbyggnaden och äta ris i matsalen, se glada människor, gjorde att jag glömde bort min ilska.

Men jag tänkte det på väg till Lindy hopen - går det dåligt på dansen nu också, då är det fan kört!

Då skulle jag vara tillbaka på ruta ett, inte för att dansen är det viktigaste, utan för att det skulle vara det sista som skulle kunna gå fel.

Men det gick väl som en dans, jag var faktiskt glad. Jag har en tendens att kunna bli irriterad på folk som är obehindrat glada över precis allt, fan man måste ju vara lite bitter ibland. Men idag kände jag mig besegrad av min egen glädje.

Ni fina som fanns där idag när jag var som ett fryst fiskblock i humöret, ni gjorde så mycket. Bara genom att finnas där. Även om ni inte märkte. Fina är ni alla fall. Jag tror ni vet ♥

Och så är jag där igen..! Men nu tillåter jag mig det, för ni vet

att jag inte är helt sorgebefriad och känslokall.

Den här är med Charlie Winston och min favvo-tusen-gånger-om

Audrey Taotou i en musikvideo som jag älskar så rackarns mycket!

Adjö