Pianotrappan
Ibland känner man ändå att utvecklingen går framåt där den gör nytta ;)
Jag blir glad av sånt här som är så enkelt, men så genialiskt!
Superhjälte
Du är
|
Du är en levande legend som har ditt hem i djungeln.  |
|||||||||||||||||||||||||||
|
Fler test från testportalen.se |
||||||||||||||||||||||||||||
Fredagsmys
Man vet var man är genom vad man ser, hör, känner.
Men man vet aldrig om man är någon annanstans, samtidigt.
I någons tankar.
Cinema Paradiso
Igår såg jag en sån bra film! Pappa hade beställt den från Lovefilm som man kan hyra film och få den hemskickad av. Han hade skrivit en lapp bredvid där det stog ungefär: Hej Siri. Det här är en riktig Siri-film som handlar om vänskap och kärlek. Pappa
Och det var en riktig Siri-film. Den utspelar sig under 1940 och 1950-talen och handlar om en liten stad i Italien. I staden finns en biograf. Biografen är den självklara nöjes och mötesplatsen och alla i staden går dit så ofta de kan. Så finns det en liten pojke som heter Totó, som är väldigt intresserad av filmens konst och gör allt för att få hjälpa till bakom projektorn med Alfredo som sköter allt.
Kyrkan låter inga filmer med kärleksscener visas, så prästen ser alla filmer innan de får visas. Allt för att förhindra att kärleksscener kommer med. Alla filmkyssar i alla filmer klipps bort. Totó smyger med så många avklippta filmbitar han kan och i ljuset av en liten lampa tittar han på alla farliga scener som klippts bort av anledningar som att de innehåller våld eller kyssar. Första gången en filmkyss äntligen visas, jublar hela publiken.
Totó, eller Salvatore som han egentligen heter, växer upp och får överta biografen. Och sen blir han kär. I en flicka med blå ögon. "Flickorna med blå ögon är de svåraste", säger Alfredo.
Goodnight sweetheart goodnight
Go'natt små pyren. Tänk att ha hela The Spaniels på sin sängkant sjungandes denna låt för en när man kurar under täcket ;) det vore nåt!
puss & gull
Skolnörd
Ibland kommer verkligheter ifatt mig. Verkligheter som att skolan snart är slut. Inte för dagen utan för livet. På riktigt. Och jag vet mycket väl att högskolor och universitet också kallas för skolor, men det är inte samma sak som riktiga skolan. Det är bara ett halvår tills det är över. Det får mig i orostankar. Hade jag fått välja hade jag enkelt kunnat gått ett år till. Som för att riktigt säga hejdå. Som när man tar ett extra varv i huset innan man åker bort, när man låtsas titta efter så man inte glömt något men egentligen vill man säga hejdå till huset.
Sånt här kommer jag "aldrig" mer kunna göra/säga/få vara med om när jag slutat gymnasiet:
Prata med Sporre
Se Hornsgatans hustak när jag pluggar
Krama mina vänner varje dag
Kunna gå i vilka kläder som helst och med smutsigt hår
Spela Tetris under lektionstid
Säga "ELIIIIIT" när klockan är 13.37 och att folk förstår
Sno kex i kaféet
Göra flummiga filmer och kalla det skolarbete
alltid något
hej. Det är söndag med mulet väder och oktober. Och jag undrar hur många söndagar jag inte har suttit här i sängen med datorn i knät och skrivit och skrivit. Alltid olika rapporter, seminarium och uppsatser. Jag känner verkligen att jag måste tvinga fram ord och dra fram meningar till knapparna på datorns tangentbord. Hur många ord har jag inte skrivit till samma liknande arbeten i skolan. Även fast alla arbeten ser likadana ut blir jag aldrig van vid att tvinga fram ord som inte är mina egna. Kan aldrig lärarna få oss att göra något annat än att skriva sida upp och sida ner om sånt som enligt läroplanen är viktigt och som enligt Globala gymnasiet är globalt och viktigt. Men är det kul och givande? Nej. Fråga eleverna som tvingas göra allt. Det är fan inte givande eller lärande. Bara ångestframkallande och tidskrävande i jakten på ordet som ger mig ett medelbetyg att vara stolt över. Allt beror på texten jag tvingar fram. Bokstäver utan fantasi är bara hemska. Jag vill skriva sagor om troll och älvor istället. Spinna trådar i huvudet innan all fantasitråd tar slut. Fantasin kommer vara fridlyst i framtiden tror jag. Men alla kommer ha ett enormt överflöd på dator-anonyma bokstäver på tre tusen mil datorpapper.
Lördagens:
Undring: Hur lärarna inte förstår att vi inte är levande skrivmaskiner
Det-här-vill-jag-göra: Promenera i höstsol!
Tanke: Att jag verkligen ska satsa på att ta det där körkortet som mina snälla föräldrar betalar, innan jag flyttar hemifrån
Måste: Skriva tills fingrarna blöder, på både engelska och svenska. Helst båda samtidigt
Mys: Afternoon tea på Vetekatten och kvällsbio
Humör: Stressat lugn
Go'natt
Sov gott inatt, små hundar!
It's true. Life will smile for you
Bild från Chris Craymer Romance.
Hemkommen från en huvudvärkande skoldag tittar jag på min anslagstavla där en klart orange lapp sitter med magnet. Den är min golden ticket till en av Salem al Fakir's spelningar i Berwalldhallen i årets sista månad. Det finns åtminstone en till flicka som är lika längtande som jag efter denna underbara dag, nämligen Emelie. Min kära Emelie. På väg till Berwalldhallen råkade vi åka en busstation för långt och insåg plötsligt hur Stockholms delar egentligen hänger ihop. Sen vi bytt pengar mot golden tickets åkte vi buss hem med busschafförs-pappan till Em's kärlek. Mitt huvud dunkade ikapp med skumpandet i bussen kan jag väl säga. Vi tog tunnelbana en station tillsammans och efter framåtlutande kramar följdes en vän av Release me på repeat. På röda linjens näst sista station köpte jag fredagsgodis och för att kompensera det hela och få bukt på min hunger, också ett äpple.
På min cykel for jag hem och i sängen där jag halvligger ser jag en orange fläck i ögonvrån. I slutet av 2009 smäller det. Då får vi äntligen se herr al Fakir igen!
