Tiddelipom
En dag när Nalle Puh inte hade något annat att göra, tänkte han, att han skulle göra något, och så gick han till Nasses hus för att se vad Nasse gjorde. Det snöade ännu, när han pulsade fram på den vita skogsvägen, och han väntade sig att finna Nasse i färd med att värma sina tår framför brasan, men till sin förvåning såg han att dörren stod öppen, och ju mer han tittade in, desto mera var Nasse ute.
- Han har gått ut, sa Puh sorgset. Det är just vad han har. Han är inte hemma. Jag måste ta mig en rask funderingspromenad. Så förargligt!
Men så tänkte han att det var bäst att knacka på dörren först för att vara alldeles säker... och medan han väntade på att Nasse inte skulle svara hoppade han upp och ned för att hålla sig varm, och då kom han plötsligt på ett gnol, ett sånt där som man hoppfullt-sjunger-för-andra.
Snön vräker ner
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
det snöar.
Och nästa vår
(tiddelipom)
om bra det går
(tiddelipom)
i mina tår
(tiddelipom)
det töar.
