You & me Bob

Jag har en stor passion. Böcker. Det är en passion jag är säker att jag alltid kommer att ha. Det är något magiskt med böcker tycker jag. Jag fascineras över att så många olika böcker och historier, karaktärer och miljöer, kan uppstå med enbart 29 olika bokstäver till hjälp. För alla (svenska) författare har bara använt sig av de få små medel som egentligen alla människor har: 29 bokstäver, en himla massa fantasi och en del fakta. Med det menar jag inte att förminska författaryrket, utan bara att jubla över vilka möjligheter som finns för i stort sett alla att skriva en bra historia. Det skulle alltså i princip kunna ha varit jag som skrev Barnen i Bullerbyn, Processen eller Odysséen (hurstavarman?). I princip alltså.

Böcker kommer nog finnas i alla tider tror jag. Trots internet och alla tekniska nymodigheter som finns idag, finns ju böckerna kvar. Så även i framtiden hoppas jag. Även det är något magiskt med böcker, att de finns kvar och går att ta del av i vilken tid man än lever i. Tänk bara på VHS-filmer som inte går att se om du har en nyare filmvisningsapparat. En bok däremot kan du läsa i framtiden hur än tekniken utvecklas. Visserligen förändras och förnyas språket med tiden, men det är ändå fullt möjligt att läsa en flera hundra år gammal bok. Precis så är det också med musik och konst, vilket är ett argument för mina teorier att man precis som att skriva böcker även kommer göra musik och konst långt in i framtiden.

Jag är väldigt fascinerad över det svenska språket rent generellt. Jag tycker om hur olika författare färgar språket efter deras personlighet. Vissa gör nya ord om de som redan finns inte räcker till. Jonas Hassen Khemiri gör ofta så. Han har kommit på ord som "halmhattande bönder" och "tankesultan". Något jag tycker är helt genialiskt. Klart man ska göra nya ord när man känner att de gamla inte räcker till. Hans samling av nypåkomna ord har kallats för "Khemiriska" som vore de ett eget språk! Himla skoj ju.

Jag gillar författare som leker med språket. Förutom JHK gillar jag Haruki Murakami och förstås No 1 Lennart Hellsing. Lars Winnerbäck är en annan jag tycker får till det väldigt bra i sina texter (Han är förvisso låtskrivare, men det är ju en textmakare bara av en annan kategori). Det är fint med folk som kan beskriva en känsla så att man som läsare förstår precis hur det kändes, utan att själv ha varit med om det i verkligheten. Kanske ser jag upp till folk som har den talangen, just för att jag själv är usel på att beskriva saker så att folk förstår.

Jag kan hålla på i oändlighet att skriva om böcker, det är verkligen ett stort intresse i mitt liv. Men någonstans måste jag sätta punkt. Allt det där om hur betydelsefullt ett fint bokomslag är för att jag ens ska plocka upp boken, om hur det nästan nästan kan vattnas i munnen när jag går in i en bokhandel, om mina egna påhittade nya ord, om min favoritbok och massa mer, får vi helt enkelt ta en annan gång. Nu sätter jag punkt. Pjuh!