You & me Bob

Har tänkt på att man kan få en bild av mig här att allt är tipptopp och guld och gröna skogar. Jämt. Så är det förstås inte, jag - precis som alla andra varelser, mår ’skit, piss och helvete’ ibland. Men det är så svårt att öppna upp och skriva allt det där man tänker. Kanske för att när man skriver på tangentbord hinner man stanna upp och formulera om meningar och då tappas all känsla på vägen.  Jag vill inte ha en blogg där det bara skrivs om fina saker, gulliga filmer och sockersött puttinutt. Det blir så falskt då. Men jag gör det för att jag inte kan skriva om hemska grejer.

Men sanningen är ju den att jag mådde riktigt, riktigt dåligt under hela högstadiet. Att jag i sjuan gick hem och grät varje dag för att jag kände mig så ensam i min klass och inte hade någon att vara med som jag tyckte om. Men av den tiden syns inget i mina dagböcker. Jag har ingen aning om varför heller. Men jag minns alla känslor från högstadiet som ärr i magen. De sitter så djupt karvade. Och även om jag har fått det bättre nu och har hittat mig själv, och bara är med fina människor som får mig att skratta, är det bara för den där människan att skrapa lite på ytan och jag är 13 igen. Den där människan som jag hatar och har hatat den sjuan. Annars är jag inte en person som direkt hatar någon, ser det som något rätt extremt. Men i det här fallet kan jag inte låta bli. Hon har gjort mig så fruktansvärt illa, även om det inte handlade om slag, hade hennes isande blickar precis samma effekt som ett slag i magen. Att jag varje gång fick en sån där hård blick, som fick magen att knyta sig i rent självförsvar eller hörde ett skämt som gick ut på min bekostnad (men det var ju bara ett skämt, herregud, det kan du väl inte bli sur för?) kändes det precis som i sagan där de snittar upp vargens mage och fyller med sten. Allt blev plötsligt så oerhört tungt så jag knappt kunde stå upprätt. Jag önskade att stenarnas inbillade vikt skulle få golvet att ge vika och låta mig kunna sjunka igenom det. Ville hamna där under det diskret fläckade stengolvet i högstadiebyggnaden och ligga där och bara vara. Bara ligga i fosterställning med armarna runt benen och bara, bara vara.

Jag längtade hela tiden efter att få börja gymnasiet. Så man fick börja om på nytt och lära känna helt nya människor som hade lite mer innanför pannbenet än de i min gamla klass, som snackade skit om den som för stunden var på toa. Jag längtade så mycket och redan när jag såg Globalas monter på gymnasiemässan kändes det bra. Jag slutade nian utan större firande. Jag ville inte dra ut på det mer än nödvändigt. Efter skolbalen var tunnelöppningen stor och ljuset bländande. Jag hade klarat det! Nu var helvetet över och förändringen att vänta på. Ett sommarlov bara, och på andra sidan låg GYMNASIET. Det var tur att jag kom in på Globala. Jag ville inte gå någon annanstans. Jag kan inte säga att jag hade några låga förväntningar. Tvärtom var de skyhöga. Men det höll. Jag var så rysligt stolt över min nya skola och klass som någon kunde bli. Njöt av att vi var en flummig skola som döpte sitt klassrum till Kenny Starfighter, som satt i skräddarställning på skolfotot, där folk klädde sig hur som helst och där isblickar hade bytts ut till varma ögon och stora hjärtan. Där har jag nu vuxit till mig under tre fina år. Målat fiskar och ätit veggomat, fotat i korridoren och gjort konstiga filmer som kallats skolarbete. Kramats, dansat lindy hop-steg, sett hustaken och framtiden som kommer närmare. Min finaste tid känns nu som om den håller på att dö ut. Det gäller helt enkelt att fånga alla dagar och suga på karamellen.

Avslutar med detta

Ars longa, vita brevis

Som betyder ”konsten är lång, livet kort”. Det tycker jag summerar det hela på ett bra sätt.