You & me Bob

Det är inte bra när mina föräldrar åker bort, för när ingen håller koll på när man ska gå och lägga sig, hoppar jag över det helt. Åt middag med lillskrutt och syster och sen skulle jag bara surfa runt lite. Inte senare än tolv Siri, hade jag lovat mig själv. Sen blev plötsligt klockan halv två och då hade jag hunnit göra annat än bara surfa. Det hade visst blivit ett ihoppysslat collage i dagboken också med bilder på fina pojkar, pojkar som får mig att le sådär pilemariskt och få abstinens i fingrarna. Där utanför hördes koltrastkvitter och då kändes det liksom försent att gå och lägga sig. Ljuset silades in genom min ikea-gardin och jag blev bara tvungen att kika ut på den ljusa världen utanför rutan. Jag fick en sån himla lust att ta en cykeltur bland alla trävillor i kvarteret för att lyssna på fågelsången och vara i det där mellanrummet som världen bildat bara till mig. Sagt och gjort. På med pyjamasbrallorna och upp på hojjen. Och då insåg jag att runt tre på morgonen är allra bästa stunden att vara ute. Det är alldeles ljust på det där magiskt dimmiga sättet och alla sover i släckta hus, så man har en härlig känsla i magen om att man är helt själv i hela ens lilla värld. Jag cyklade runt i kvarteret och kom sen till den gamla skolan. Den är över hundra år gammal, men med en lekplats nyare än lilleman. Där slog jag läger och lekte en del för mig själv. Det var fint.























Fina rosor på en sommarstängd skolgård. Dumt.


Jag bröt av en ros från en buske. Förmodligen det finaste jag fått av den här skolan.






Gunga underifrån.


Mosat körsbär.


Livslånga inskrifter.










Min gata.






Medan jag pysslat med det här har solen redan hunnit gå upp...


Nu dricker jag te och äter chokladkakor. I skrivande stund är klockan nu 05:58. 
Snart börjar Teletubbies. Hurra. 
Nä, jag ska nog börja på en ny bok. Somna bland disiga ord och torra meningar...

kärlek